Wherever you are...
Igår var jag med om min allra första och förhopnningsvis sista nära-döden-upplevelse så jag är just nu förundrad över att jag lever men så himla glad och tacksam. Det är lite suddigt det som hände och jag kan inte sätta fingret riktigt på hur tankebanorna gick, men jag tror nog att jag kände att jag liksom inte vad nöjd på något sätt, alltså jag är inte klar med livet än, så mycket mer jag vill göra så tänkte jag väldigt mycket på familj och vänner och på en tiondels sekund blev saknaden till dem så enorm att det fortfarande gör ont i magen.
Men eftersom allt lyckligtvis gick bra, så tar jag med mig detta som en lärdom. Jag ska verkligen försöka ta tag i saker och ting som jag vill göra, och göra dem! Jag tycker inte riktigt om de ordspråken som bygger på att man ska leva varje dag som om det vore den sista, för fybövelen vilken press! Då tror jag mer på att man ska leva avslappnat och kanske vara mer tacksam än vad man är, även för småsaker i livet. Som person är jag väldigt tacksam och det är en egenskap som jag faktiskt tycker om hos mig själv. Får väl tacka mamma och pappa på den fronten som uppfostrat mig till att vara tacksam och visa tacksamhet till dom runt omkring mig. ♥
Nu ska jag hur som helst försöka att koppla bort tankarna runt det som hände igår eftersom vi ska åka till Karlstad och spela cup! Ska bli kul att lira lite närmare hemmaplan idag faktiskt. Så nu är det uppladdning med gröt och grova mackor som gäller!
XOXO